Risknytt nr 1-2006

Risknytt är ett  elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk riskvetenskap

Riskkollegiets webbplats

 

Det du ser framför dig är det nya numret av Riskkollegiets elektroniska nyhetsbrev Risknytt. Som du märker är Risknytt numera i form av en webbsida istället för en pdf-fil. Tanken är att göra nyhetsbrevet mer tillgängligt för att läsa direkt på skärmen samtidigt som det också fungerar bra för utskrift. Den nya formen ligger också i linje med önskemålet att utveckla Risknytt till att innehålla mer information om aktuella händelser i riskvärlden.

Men vi behöver också Din hjälp för att få reda på vad som händer i riskvärlden. Skicka därför in dina tips på allt som kan tänkas vara av intresse för Riskkollegiets medlemmar. Synpunkter på den nya formen och Risknytt i allmänhet emottages också tacksamt. Skicka dina tips och synpunkter till perwi@infra.kth.se

Glad sommar,

Per Wikman-Svahn, redaktör för Risknytt

INNEHÅLL:

Ord från ordföranden

Nya krav på Sveriges krisberedskap

Essä: Lärdomar från Tsunamikatastrofen

Nya avhandlingar

Sommarskoj

 

Klicka här för en utskriftsvänlig version
 
Staffan Janson drar lärdomar om räddningsarbetet i Thailand i samband med Tsunamikatastrofen
 
Ord från ordföranden

Nu har lite mer än halva mandatperioden för nuvarande styrelse för Riskkollegiet gått och det finns anledning att med siktet framåt reflektera över vad vi hittills har åstadkommit. I verksamhetsberättelsen för tiden april 2005 till mars 2006, som har skickats ut till medlemmarna i anslutning till årsmötet 25 april 2006, redogörs för föreningens olika aktiviteter. 

Under årsmötet sammanfattades de diskussioner som styrelsen haft och har om den fortsatta verksamheten, vilket kan sammanfattas som ytterligare vitalisering och aktualisering. Med detta avses ökad informationsspridning om risker och riskhantering genom att i tidskriften Risknytt mer än hittills berätta om kommande konferenser om risker och om innehåll och slutsatser i några av dem som varit, och genom att fortsätta organisera seminarier, som fördjupar och breddar medlemmarnas kunskaper om risker och riskhantering i samhället sett i olika perspektiv. Det finns för närvarande ett tiotal olika förslag till seminarier och vilket och vilka som kommer när och i vilken ordning beror på tillgänglighet av föredragshållare. 

Det är också väsentligt att vara lyhörd för intressen och förslag från medlemmar och stödjande organisationer. Styrelsen ska också överväga aktiviteter och kontakter särskilt inriktade mot potentiella nya stödmedlemmar och leverera namn på kontaktpersoner i föreningen/styrelsen.

Informationsspridning, kopplat till rekrytering av medlemmar, har också diskuterats En någorlunda slagkraftig presentation av föreningens verksamhet, som inkluderas i utskick och inbjudan, kan vara till hjälp för det syftet. En första upplaga av en mindre broschyr för att presentera föreningen och dess verksamhet har producerats och fanns tillgänglig vid senaste VALDOR seminariet i Stockholm i våras. Hur kommunikation mellan medlemmarna kan utvecklas via e-post eller mejllistor kommer att prövas. Årsmötet uttalade att detta är rätt spår, att marknadsföring av föreningens verksamhet är A och O samt att det i sammanhanget är värt att också fundera över hur inbjudningar utformas.

Det vetenskapliga rådets roll är viktig och har diskuterats. Den bör ta en aktiv roll i förhållande till olika aktuella riskfrågor och utveckla kommunikationen med föreningens styrelse i dessa frågor. Det vetenskapliga rådet kan på det sättet komma att utgöra ett mer aktivt stöd i föreningens aktiviteter, förutom den av årsmötet uttalade rollen att ge föreningen vetenskaplig tyngd.

Till sist vill jag å styrelsens vägnar önska er alla en trevlig och skön sommar. Sola försiktigt.

Jan Olof Snihs
Ordförande

Nya krav på Sveriges krisberedskap

Av: Peter Stern, senior rådgivare, Krisberedskapsmyndigheten

Synen på samhällets säkerhet har förändrats på ett genomgripande sätt under de senaste tio åren. I propositionen Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle (2005/06: 133) skriver regeringen att målen för Sveriges säkerhet bör vara att värna

- befolkningens liv och hälsa
- samhällets funktionalitet, samt
- förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet samt mänskliga fri och rättigheter.

Ett brett säkerhetsarbete sägs behöva omfatta allt från orsaksförebyggande och sårbarhetsreducerande till förhindrande, hanterande och återuppbyggande åtgärder. Med denna kedja av säkerhetsbyggande blir det tydligt att fler politikområden berörs än försvars- och utrikespolitiken, som traditionellt sett har varit centrala för säkerhetsarbetet. Nu berörs till exempel även bistånds-, kriminal-, miljö-, social-, arbetsmarknads-, transport-, närings- samt hälso- och sjukvårdspolitiken. Regeringen kallar detta ”en politik för samhällets säkerhet”. Med samhällets säkerhet avses händelser och förhållanden som enskilda individer saknar förutsättningar att själva hantera fullt ut och som hotar samhällets funktionalitet och överlevnad.

En viktig del i en politik för samhällets säkerhet är vad som på senare år benämnts som krisberedskap. Även krisberedskapen skär rakt igenom samhällets olika verksamheter. En stärkt krisberedskap kan i huvudsak sägas bestå av två delar; ökad krishanteringsförmåga och sårbarhetsreducerande åtgärder. Propositionen handlar i första hand om arbetet med att öka krishanteringsförmågan på alla nivåer i samhället, med särskilt fokus på den nationella nivån, och bygger på de förslag som den parlamentariska Försvarsberedningen lämnade i januari 2006. I sitt arbete utgick Försvarsberedningen bland annat från Katastrofkommissionens rapport med dess viktiga förslag kring krisledningsförmåga på nationell nivå. En bred parlamentarisk uppslutning kring förslagen betraktas som en styrka i genomförandet av besluten.

Propositionen innehåller en lång rad förslag till förändringar på flera områden för att förbättra samhällets säkerhets och krisberedskapsarbete. Bland annat aviseras en ny, krisledande myndighet, som ska börja verka under 2008. I samband med detta sker vissa förändringar på central myndighetsnivå, där verksamheter från några myndigheter kan komma att läggas samman på ett ställe i förvaltningen. Regeringens och länsstyrelsernas roller ska också ses över i sammanhanget.

Ett förslag till en ny lag om kommuners och landstings åtgärder i samband med extraordinära händelser innebär en skyldighet att ta fram risk och sårbarhetsanalyser, ansvar för att förtroendevalda och anställd personal får utbildning och övning samt skyldighet att rapportera om krisberedskapsläget. Regeringen avser också att uppdra åt Krisberedskapsmyndigheten att utarbeta förslag till inriktning för samhällets utbildnings- och övningsverksamhet samt förslag till en systematisk utbildnings- och övningsplan för samhället.

Till detta ska dessutom läggas en rad mer eller mindre detaljerade förslag som rör exempelvis ett system för varning till allmänheten genom mobiltelefoner, en översyn av samhällets resurser vid kriser, information i skolan, frivilligas medverkan i säkerhetsarbetet, krav på robusthet i samhällsviktig verksamhet, organisering av och åtgärder för samhällets informationssäkerhetsarbete, ett nationellt program för säkerhetsforskning, utökad användarkrets för Rakel (Radiokommunikation för effektiv ledning) samt sist, men inte minst, internationellt krissamarbete.

Essä: Lärdomar från Tsunamikatastrofen

Av: Staffan Janson, adj. professor i Folkhälsovetenskap vid Karstads Universitet

Under våren 2005 arbetade jag och några medarbetare från Karolinska Institutet och Karlstads universitet med en studie av de spontana volontärernas insatser under de första dygnen efter tsunamikatastrofen i december 2004. Sammanlagt intervjuade vi drygt 60 personer som deltagit i spontant räddningsarbete från första dagen. Drygt hälften av dessa intervjuades i Thailand och de övriga i Sverige. 

I Thailand intervjuade vi också med hjälp av tolk den thailändska polisen, marinen, militären, ambulanspersonal och sjukhuspersonal med den huvudsakliga avsikten att försöka ta reda på var och när dödsfallen inträffade. Detta är, som alla förstår, en viktig erfarenhet för hur framtida internationella räddningsinsatser skall organiseras. Frågan om var och när offren omkom var också politiskt känslig, då det tidigt fanns en massiv kritik mot de sena insatserna från den svenska räddningstjänsten.

Den slutsats vi drog från våra studier om dödsfallen har stötts av andras erfarenheter, bl.a. av den fältstudie som gjordes av katastrofkirurgerna Sten Lennqvist och Thimothy Hodges. Vår uppskattning talar för att 98 % (cirka 535 svenskar) dog i vattenmassorna. Cirka 1 % (5 personer) kan ha avlidit i bråten på stranden de närmsta timmarna efter flodvågen. En eller två svenskar kan ha dött vid transport till sjukhus, medan endast en svensk dog under sjukhusvård i Thailand. Ingen avled under hemtransport eller på sjukhus under den första tiden efter hemkomsten till Sverige.

Det är anmärkningsvärt att inga fynd i vår studie, eller i andra rapporter vi tagit del av, antyder att mer än en svensk potentiellt skulle ha kunnat räddas till livet genom en snabb, omfattande och effektiv insats av räddnings- och medicinsk personal från Sverige. Huvudorsaken är sannolikt skadornas karaktär. Många överlevande hade synnerligen svåra och plågsamma skador, huvudsakligen på benen, men få hade direkt livshotande skador. Det stora flertalet personer med livshotande skador på huvud och bål torde ha omkommit i vattnet. Vidare har med stor sannolikhet de som skadats svårt av första vågen dödats av nästkommande, medan de som klarat sig någorlunda från den första hunnit sätta sig i säkerhet. Tsunamin gav därför en tydlig fördelning av skadorna med många döda och många måttligt till allvarligt skadade, men få överlevande med livshotande skador.

En bidragande orsak till att så få avlidit under den initiala räddningsfasen torde vara att anhöriga, volontärer och thailändsk räddningspersonal från första stund tillämpade en efter omständigheterna god prioritering av skadade vid transport till sjukhus. Det tycks ha funnits både thailändare och turister med managementkapacitet och medicinskt kunnande som organiserade uppsamlingsplatser, där prioriteringar gjordes. På de flesta Thailändska sjukhus tillämpades slutligen en tämligen adekvat katastrofmedicinsk prioritering. Visserligen kom alltför många sår att sys ihop med djupa sårinfektioner som följd. Detta gav upphov till mer lidande, längre läkningstid och sannolikt i flera fall sämre slutresultat, men tycks inte ha påverkat dödligheten. 

Vi försökte uppskatta huruvida svenska volontärer utan erfarenhet av att handlägga stora skador i enstaka fall kan ha orsakat mer skada än nytta och om detta kanske kan ha orsakat dödsfall. Vi har inga fynd som tyder på att så är fallet, med ett undantag. Det var rädslan för ytterligare jättevågor som gjorde att svårt skadade bars högt upp i bergen istället för att föras till sjukhus så snabbt som möjligt. Vi har dock inte dokumenterat eller fått några indikationer på att någon avlidit av detta. Den volontärinsats som kanske kunnat rädda fler kunde ha varit att sprida riktigare information och att fler under de första timmarna systematiskt hade letat och räddat överlevande i bråten på stranden. Skälet till att relativt få deltog i systematiskt sökande efter möjliga överlevande var den utbredda skräcken för nya vattenmassor.

En snabb, omfattande och effektiv stödinsats för drabbade svenskar hade således knappast räddat några liv, men däremot kunde man avsevärt ha lindrat både fysiskt och psykiskt lidande. I brist på svenska professionella fick de spontana volontärernas insatser stor betydelse för att minska lidande och otrygghet för både skadade och oskadade. De bidrog mycket aktivt med att skapa system för familjeåterförening och stöd för dem som förlorat familjemedlemmar, ägodelar och dokument. När den officiella svenska samordningen sent omsider började fungera fanns påtagliga svårigheter med information, stöd och feedback till volontärerna, som därmed i stor utsträckning kom att känna sig förbigångna och kränkta.

En framträdande berättelse från volontärerna var att de flesta drabbade svenskar under de första timmarna och dygnet efter tsunamin var övertygade om att svenska flygplan och helikoptrar var på väg för att hämta hem dem. Även om kritiken av den sena svenska insatsen i mycket var berättigad, så fanns det också till en början en orealistisk föreställning om vad Sverige skulle kunna göra.

Sverige var uppenbarligen inte förberett på behovet att undsätta så många svenskar i ett katastrofområde på andra sidan jorden. Statsledningen och UD saknade till och med förmågan att uppskatta katastrofens storlek. Volontärer och deras anhöriga som kom fram på telefon till UD blev inte trodda. Katastrofen i Sydostasien den 26/12 2004 har visserligen särdrag som gör att kunskap från denna inte går att generalisera fullt ut. Det som framstår som säkert är dock, att helt oväntade katastrofer åter kommer att drabba stora grupper svenskar långt bort från Sverige. För detta behövs såväl katastrofmedicinsk beredskap som preventivt tänkande baserat på kunskaper om de lokala riskerna samt former för samverkan med lokala myndigheter. En grundläggande förutsättning är att veta var och hur i världen det bor stora grupper svenskar. Sverige bör göra bättre regelbundna säkerhetsbedömningar, såväl beträffande smittsamma sjukdomar och olyckor som av risken för olika katastrofer. En viktig kunskap är att känna till länders och områdens sjukvårdskapacitet. 

Många utlandssvenskar har relevant kunnande för frivilliga katastrofinsatser och dessa kan snabbt mobiliseras vid katastroftillfällen. Utlandssvenskarnas lokalkännedom och språkkunskaper är omistliga i dessa sammanhang. Många fast bosatta svenskar i Thailand vittnade om att de inte blev kontaktade av svenska ambassaden eller någon annan svensk organisation, trots att exempelvis ambassaden var klart underbemannad för en katastrofsituation som flodvågen.

Drygt 500 svenskar dör utomlands varje år. Det är ungefär 0,5 % av alla svenskar som dör under ett år. Nuförtiden reser människor även till exotiska platser trots att de kan bära på ganska svåra kroniska sjukdomar. Följaktligen dör över hälften av svenskarna i redan kända sjukdomar, ff. i hjärt-kärlsjukdomar. Cirka 25 procent dör i olycksfall (huvudsakligen trafikolyckor, men även drunkningar) och tyvärr är det också en mindre grupp som begår självmord utomlands under semestern. 

Vuxna som vet med sig att de p g a kronisk hjärt-lungsjukdom inte orkar gå 50 meter i normal takt skall antingen stanna hemma eller absolut konsultera sin läkare om en längre resa bedöms som absolut nödvändig. 

Trafikdöden är exempelvis dubbelt så hög i Thailand som i Sverige, vilket betyder att man bör skärpa sig mer i trafiken på semestern än när man är hemma. Problemet är att många semestrande istället minskar sitt säkerhetsbeteende och dessutom dricker alkohol i betydligt större mängder än vanligt. Den som känner sig deprimerad bör söka hjälp innan hon reser iväg.

Slutligen bör unga vuxna fundera över hur klokt det är att resa långt bort med småbarn. Mindre barn mår definitivt bäst av att vara på kända platser och med kända människor. De är känsligare för infektioner, värme och olycksrisker i nya miljöer. Många förskolebarn har dessutom svårt att identifiera sig, om de skulle komma bort. Det är absolut så att barnen mår jättebra av att vara tillsammans med avslappnade föräldrar, men det är inte samma sak som att de har behov av att resa runt världen. Det finns säkert platser på närmare håll, där man kan ha det lika trevligt.

Den svenska räddningstjänsten har i stort sett varit inriktad på att understödja hjälpinsatser för andra länders befolkningar i katastrofsituationer. Även i framtiden torde detta bli det vanligaste scenariot. Men i en tid där drygt 250 000 människor varje år åker enbart till Thailand, måste den svenska staten ha en hög beredskap för att även rädda större svenska kontingenter. Av den anledningen bör den svenska staten ha en skärpt säkerhetsbedömning och beredskap för de platser, där stora grupper svenskar vistas och i beredskapsplanerna måste ingå en inventering av expatrierade svenskar, som genom sin lokalkännedom blir en enorm tillgång vid katastrofer. Det måste vara solklart på vilken nivå avgörande beslut fattas och en kvalificerad bedömargrupp bör kunna åka till katastrofplatsen inom ett halvt dygn för att ganska snart därefter kunna följas av en större räddningsstyrka. 

Men den enskilde svensken är inte heller utan ansvar. Om man vet med sig att man har en kronisk sjukdom i medicinsk obalans bör man avstå från längre resor. Vuxna med förskolebarn bör överväga om sommarparadiset kan finnas på närmare håll. Slutligen bör varje resenär, som är på okända platser, orientera sig om säkerhetsläget både vad gäller potentiella naturkatastrofer men också risken för mellanmänskligt våld, som överfall eller allvarliga politiska konflikter. 

Nya avhandlingar

Ethical Aspects of Risk Management

Licentiate thesiss in Philosophy from the Royal Institute of Technology. Stockholm 2006. 

Hélène Hermansson

The subject of this thesis is ethical aspects of risk management. It is argued that a model for risk management needs to be developed that acknowledges several ethical aspects and most crucial among these, the individual’s right not to be unfairly exposed to risks.

Article I takes as its starting point the demand frequently expressed in the risk literature for a consistent risk management. Such consistency is often assumed to be in accordance with some kind of cost-benefit analysis. It is maintained that such a model, here called the Standard Model, does not respect the rights of the individual. Two alternative models are outlined in order to better deal with this ethical weakness, the Model of Inviolable Rights and the Model of Procedural Justice. The arguments in the alternative models evolve around the separateness of individuals, rights and fair risk taking. It is claimed that the latter model, which focuses on a fair procedure, seems most fruitful to develop. 

Article II is a discussion of the NIMBY (Not In My Backyard) conflict, which is well known from situations of siting potentially risky facilities. Of special concern is to investigate what the ethical premises are behind the negative characterization of the NIMBY concept. It is argued that, contrary to the assumption that the total benefit should outweigh the individual’s cost, individuals in siting scenarios have rights not to be unfairly exposed to risks. 

Article III, which is co-authored with Professor Sven Ove Hansson, presents a three party model as a tool for ethical risk analysis. It is argued that ethical dimensions need to be acknowledged in the analysis of risks and that this is best done through a discussion of three parties that are involved in risk decisions – the risk-exposed, the beneficiary, and the decision-maker. Seven crucial ethical questions are recognized and discussed regarding the relation between these parties. By using examples from the railway sector it is shown how the questions can be used to identify salient ethical features of risk management problems.

Ethical Aspects of Radiation Protection

Licentiate thesis in Philosophy from the Royal Institute of Technology. Stockholm 2006. 

Per Wikman-Svahn

The aim of this thesis is to examine ethical aspects of radiation protection from ionizing radiation. Radiation protection is the professional field that deals with the protection of humans and the environment from the harmful effects of radiation. The field is based on scientific knowledge of the health effects of radiation, but also on ethical value judgements.

This thesis consists of a summary and three essays. Essay 1 gives an overview of ethical issues in radiation protection. Based on this overview four ethical problem areas are identified as central for radiation protection. The first are ethical problems related to uncertainty and the influence of value judgements, especially in scientific risk assessment. The second problem area is ethical issues regarding distributions of risks and benefits between different individuals, both in space and time. The third general problem area is related to limit-setting. A major problem here is how to set limits in an ethically justifiable way when there is no known level of exposure that is associated with a zero risk. The fourth area concerns procedural justice and social decision-making in radiation protection. 

Essay 2 discusses ethical problems related to the proposal that individual risks below a certain level should be excluded from the system of radiation protection, without any regard to the number of people exposed. It is concluded that there are at least three problems associated with disregarding very small risks: (1) that many small risks to an individual may add up to a large risk for that individual, (2) that many small risks to many individuals may add up to a large expected value of harm, and (3) that a small risk each to many individuals may add up to a large probability that several people are harmed. It is also argued that the proposal is hard to justify in a rights-based ethical setting. 

Essay 3 examines what makes one distribution of individual doses better than another. This is done by creating a mathematical framework, based on preference logic, in which such assessments of can be made precisely in terms of comparisons between alternative distributions of individual doses. Principles from radiation protection and from parallel discussions in moral philosophy and welfare economics are defined using this framework and then analysed on basis of their formal properties. The analysis shows that there can be efficiency-related problems with a strict application of individual dose constraints. It is concluded that a principle that assigns extra weight to individual doses exceeding a certain limit, in proportion to the size of the excess dose, may be preferable to the standard combination of principles in radiation protection, since it satisfies efficiency related properties better without sacrificing other desirable properties.

Is it Safe? Safety Factor Reasoning in Policy-Making under Uncetainty"

Licentiate thesis in Philosophy from the Royal Institute of Technology. Stockholm 2006. 

Jonas Clausen Mork

This thesis examines the practice of using safety factors in decision-making under uncertainty, in particular in the areas of toxicology and civil engineering. The aim is to expose and clarify some of the philosophical issues surrounding the practice.

Paper I (co-written with Sven Ove Hansson and Fred Nilsson) gives an historical background to the practice of formal safety factor and safety margin use. The notion of an uncertainty function is presented as a more general concept covering safety margins, safety factors and the related uncertainty factors. Three categories of uncertainty functions are identified: explicit, implicit and natural safety reserves. Finally, the problems of countervailing risks and distribution arbitrariness are discussed.

Paper II (co-written with John Cantwell) discusses the relation between decision-making with safety factor rules and the ideal of formal normative decision theory. The role of safety factor rules in practical and theoretical reasoning is also examined and certain difficulties regarding normative evaluation of safety factor rules are pointed out.

Paper III (co-written with Sven Ove Hansson) looks at two current regulatory systems under development: Eurocodes for construction and REACH for chemicals. The two regulations have many similarities but reactions to them have been highly divergent. The differences are discussed and some hypotheses as to their explanation are suggested. 

 

Sommarskoj
Warning label generator
Denna varningslapp har genererats med warning label generator

Som vi alla vet finns det risker överallt som man kan behöva varna och informera om. Nu finns det en enkel och smidig generator för varningsskyltar på nätet, där man väljer symbol och skriver in den text man vill ha på skylten. Därefter genereras en jpg-bild som man kan spara ned och använda. Tyvärr fungerar inte svenska tecken ännu, men trots det kanske den kan vara användbar. Kanske för att sätta upp på sommarstugan eller illustrera en rapport?  http://www.warninglabelgenerator.com/

Knäppa varningslappar

För inspiration kan ni läsa om de knäppaste varningslapparna:: http://channels.netscape.com/atplay/package.jsp?name=fte/wackiestwarninglabels/wackiestwarninglabels

 

Om risknytt

Risknytt är ett elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk riskvetenskap

Redaktion - Kollegiets styrelse:
Ordförande och ansvarig utgivare:
Jan Olof Snihs,
Kassör:
Stefan Backe
Övrig ledamöter
Lena Kecklund:
Niklas Möller (doktorandombud)
Peter Stern (sekreterare)
Suppleanter:
Eva Thörnelöf 
Ulf Bäverstam 
Dick Hedberg
Titus Kyrklund
Per Wikman-Svahn (doktorandombud)

Redaktör:
Per Wikman Svahn

Kansli: 
Sigbladh Administration HB, Box 10022, 181 10 Lidingö
E-post: riskkollegiet@riskkollegiet.nu
Tel: 08-731 43 95 
Fax: 08-731 43 99 Postgiro: 63 58 95-6

Webbplats: www.riskkollegiet.nu